Gräset

I started writing s short story a couple of months ago. I think I mentioned it here at some point. It was for a course I took. (which I in the end dropped out of) I haven't yet written the ending. But I thought if anyone is interested you are welcome to read it. I would also love to receive a comment from you if you do.

What I would like to know is how do you think it will end and does the story remind you of something else, what ever it is, a song, a painting. whatever. I do have an ending to the story in my head, I just haven't written it down yet. But I think it would be really interesting to find out what the reader THINKS is going to happen....

Unfortunately it will be in Swedish. So for english readers: I am sorry. Maybe one day when I become a famous author I will translate it for you. :P

I hope some of you have the patience to read it though... So here we go.


Gräset

Vi bor i ett gräsligt område. Stort gräs. Gräsligt var vad min mor brukar säga när hon kom på besök. Bredvid det stora torra fältet i en annars så lummig småstad. Här ute brukar barnen leka, spela fotboll, brännboll och ibland flyga drake ifall vinden blåser i rätt riktning. Kommunen har gjort allt för att gräset ska ta sig och hålla sig grönt. Konstbevattning, inhägnader så att inte barnen skall springa och trampa ner gräset. Men ändå tar det sig aldrig. Som en gammal mans kala huvud, små tussar här och var, spröda hårtester, grådaskiga och risiga. Ingenting verkar hjälpa. I den annars så lummiga småstaden vi bor i finns vår äng, vår döda äng. För det är så den kallas. Här kan ingenting växa. Men barnen växer och blir stora, nya barn intar döda ängen. Men det är inte våra barn. I vårt hus bor mest gamlingar, lika kala på huvudet som ängen. På vintern täcks deras kala skallar av stickade mössor och gubbkepsar. Ängen täcks med snö. Vi har bott här nu i fyra år. Jag fastnar fortfarande ibland med blicken ut över de lekande på döda ängen, faller i mörka tankar och kan ibland vara borta i dagar. Det är då min sambo kommer hem med hämtmat, blommor och choklad. Han frågar vad det är och jag säger att det är en av de där dagarna i månaden. Den röda veckan. Jag kan bara se blod och död. Döda ängen och jag, vi är som en och samma kropp, lika torra sköra, i vår obördiga jord skall ingenting växa.

Det är fyra år sedan den röda veckan. Fyra och ett halvt år och tre dagar. På pricken i dag. Jag har räknat. Jag har alltid varit regelbunden. Tills den dagen då den röda veckan plötsligt inte längre infann sig. Jag visste med en gång vad det handlade om. Med pirr i magen och benen stegade jag mot apoteket. Jag kunde ha spruckit när som helst, som en ballong som väntar på att spräcka tystnaden. Den pirrande lyckan av att veta, men ändå inte vara säker, inte våga visa. Men jag var säker och en timme senare kom jag ut från damtoaletten i gallerian med det största leendet och den största lyckan i handen. Pricken över I-et, krysset på en liten pinne. Beviset i min hand på att jag hade ett litet frö, ett litet kärleksfrö planterat och växande inom mig.

Nu var det brått, planer skulle göras, lägenheten säljas. Vår lilla etta som vi älskade så mycket skulle renoveras för att säljas dyrt, dyrt nog för att ge oss en liten insats till den större lägenheten vi drömde om. Vår drömbostad där vi skulle bygga vårt kärleksnäste, så våra frön och fostra vår lilla familj. Nu väntade en stor förändring i våra liv. Vi ville slå oss till ro, nu skulle det bara vara vi, vår familj alltid i första hand. Inga fler stora fester till gryningen. Vi hade redan gjort allt det där, så länge. Vi var färdigutbildade. Nu var vi i nästa skede, planerade för de kommande åren. De kommande åren av föräldraskap, att få se vår lilla knodd växa och bli lång med stora fötter, finnar och tonårsutbrott.

Min sambo kom in genom dörren en morgon efter hans nattskift, andan i halsen haglade kyssar och smekningar, satte mig upp i sängen och tryckte ett tidningsutklipp under näsan på mig. Det var den. Det var vi helt övertygade om . Efter att hela morgonen ha diskuterat och inrett lägenheten efter planritningen och helt glömt att äta frukost visste vi, det var den. Det var vår lägenhet. Nu började nervositeten. Vi var tvungna att tänka taktiskt, inte buda för högt, inte för lågt, i alla fall inte till en början. Vi skulle ha den. Det bara måste bli så. Den skulle bli vår.

Det gick som vi förutspått, budgivningen började sakta men säkert tills den nådde rimlig nivå, då slängde vi in storkovan. De andra budgivarna backade, nu var det bara vi och budgivare åtta som budade vidare. Vi fick buda en bit över vår gräns, men budgivare åtta lade sig till sist på 3,7 miljoner.

En regnig kväll i oktober gick vi för att skriva på kontraktet och hämta nycklarna. Sedan började allvaret. Allt skulle organiseras och packas ner i lådor, vi hade inte mycket tid. Det var tungt arbete och jag fick inte lägre lyfta på samma sätt som tidigare. Jag var bara sex månader in på graviditeten, men ändå ganska stor. Jag ville lyfta, jag ville hjälpa till. Hade svårt att se min sambo slita och svettas och själv inte göra någonting. Han skötte större delen av flytten själv, medan jag otåligt gick och vankade. Sedan bar vi av med flyttbilden. Jag var först in i lägenheten, drog handen över alla ytor, gick in i det som skulle bli vårt sovrum. Och där stod den. En liten sammetsask mitt på golvet. Det var så det kom sig att min sambo friade till mig. Han hade smitit upp i lägenheten en kväll på väg till jobbet och lagt den lilla asken där. Vi hade ju haft nycklarna i några dagar redan, men jag hade envisats på att inte besöka lägenheten innan den angivna flyttdagen. Jag ville suga på karamellen ett litet tag till. Få leka med nycklarna i min ficka och drömma om lägenheten de tillhörde. Men han hade alltså smitit in utan min vetskap.

Nu började vårt nya liv. Storartade planer. Bröllopet planerades till sommaren. Men så blev det inte.

Två månader efter att vi flyttat in insjuknade jag. Vi trodde det var influensan, det var ju sådana tider. En kall vinter. Min sambo bäddade ner mig, hjälpte att duscha av mig svetten och bäddade ner mig i rena lakan, matade mig med teskedar buljong. En vanlig blivande mor skulle kanske ha tagit sig in till sjukhuset, men inte jag. Jag har alltid envist velat klara mig själv. Undvikit läkarhjälp in i det sista. Så jag låg där i fem nätter krampande svettig och hallucinerande. Jag minns inte mycket av de nätterna. Bara drömmarna. I mina drömmar hade de öppnat min mage, min baby hade rymt. Jag letade och letade men kunde aldrig hitta honom. Tydligen hade jag ändå envisats med att inte bli skickad till sjukhuset, trots att min sambo insisterade, trots att jag inte minns det. Någonstans måste han ändå tagit beslutet över mig. Jag minns inte hur det hände, men jag minns blåljusen, de bländade mig. Jag hörde ingenting av vad som sades. Och om jag hörde så minns jag inte. Korta samtal, någonting om barnet. Mitt barn. Jag var medvetslös när de skar upp mig. Två dagar senare vaknade jag med slangar i alla hål, nya hål i mina armar, nålar och tickande maskiner. Jag visste inte var jag var. Jag visste inte vad som hänt.

De tog barnet ifrån mig. Mitt barn var dött. Det hade varit dött i en vecka. Upptagen av mitt eget tickande hjärta och min höga feber hade jag inte märkt att det lilla tickandet inom mig abrupt hade slutat. Jag fick aldrig se min son. Jag var för skör för det. Min sambo ordnade alla begravningsförberedelser och när han inte gjorde det satt han stilla vid min sida. Drog fingrarna genom mitt hår och höll honom i handen. Jag kan inte ha varit det bästa sällskapet. Jag sov mestadels av tiden. Min kropp var trött och full av infektioner, infekterad av det döda barn jag burit. Tre veckor var vi utskrivna. Man kan tycka att sjukhuspersonalen borde ha haft en längre uppföljning av hur det gick för oss. Men efter två stödsamtal ansåg man att vi i vår lilla familj hade så bra kontakt och stöttade varandra på ett så bra vis att vi klarade oss själva. Vår lilla familj. Vi två som skulle bli tre men sedan bara blev ensamma. För nu var vi ensamma. Vi gled, längre och längre ifrån varandra. Stundom nära, stundom så lång långt borta.

Jag är långt borta nu. I tanken. Vi har sagt att vi skall sluta älta det som hänt, och jag är bra på att dölja det. Men det går inte en dag utan att jag tänker på min förlorade son. Nu har vi bott här i snart fyra år. Fyra och ett halvt år och tre dagar sedan den röda veckan. Ändå ser jag bara blod. Överallt. Jag hatar barnen, barnen utanför vårt fönster. Jag hatar dem med allt jag har. De är alltid där. Men det bor inga barn i vårt hus. De är någon annans barn. Inte våra.

Det är förbannat att vara kvinna. En man kan få en pungspark och ett miljontal spermier kanske dör, men produktionen är igång igen till dagen därpå. Som kvinna räcker en spermie, en graviditet och ett missfall och hela maskineriet kan slås ut. Vi har försökt få barn igen. Vi försökte, i början. Sedan gav jag upp inom mig, sa att jag inte kände mig redo. Att jag börjat ta mina piller igen. Det är inte sant. Jag håller kanske mycket hemligt för min sambo, men det är min stolthet. Min stolthet och min rädsla för att inte räcka till. Att han inte vill ha mig som en utan som två. Jag kan bli två. Han kommer alltid att bara vara en. Med en massa spermier i pungen.

Det är när jag är på väg hem med matkassarna som det händer. En fotboll kommer flygande rakt i mitt ansikte. Jag tappar matkassarna och grönsaker, mjölk och pasta flyger. Jag svär och vänder mig åt hållet bollen kom ifrån. Men det är ingen där. Ängen är tom. Jag tittar upp mot ovanliggande balkonger. Kan bollen ha kommit uppifrån. Men inte en människa syns till. Det bor inga barn i vårt hus. Jag minns när jag var liten och jag och min bästa vän fyllde ballonger med vatten och kastade ner på grannar som råkade gå förbi. Ett elakt skämt. Ett roligt skämt. Sablars ungar. Man har själv varit en sådan, odräglig och trotsig. Kanske börjar jag bli gammal, en gammal tjurig tant som inte tål när ungarna skriker och bråkar, inte står ut med när grannarna låter. Jag känner mig plötsligt tung, äldre, liksom böjd. Det är ingen annan där än jag och bollen. Så är det, terminen har ju börjat. Barnen är tillbaka i skolan. Men det förklarar fortfarande inte bollen. Jag sparkar iväg den ut på ängen, från det håll den verkade komma. Plockar ihop mina matvaror och öppnar porten. In i den trånga hissen, trycker på knappen, 8e våningen. Stirrar mig själv i ögonen. ”Skärpning. Inte bryta ihop nu. Inte över en fotboll.” Kommer upp till 8e våningen öppnar med möda hissdörren trevar efter nyckeln och låser upp dörren till lägenheten. Den är tom. Jag vet inte vart min sambo är, men han är inte hemma. Jag pustar ut. Ställer ifrån mig matkassarna och sätter mig i fåtöljen med utsikt ut genom fönstret. Så stelnar jag till. Ängen. Den tomma ängen därifrån fotbollen kom är nu full av lekande barn. Jag blinkar. Klappar till mig själv i ansiktet. Men de är där. De leker och springer som om ingenting hänt. Som om de inte visste om att ängen alldeles nyss var tom. Att jag såg att de inte var där. För jag såg det. De var inte där. Ängen var tom. Mitt huvud snurrar. Jag reser mig och går in i badrummet. Sköljer ansiktet med kallt vatten. Dricker vatten ur kupade händer. Ser mina ögon i badrumsspegeln. Mina ögon. Där är jag. På andra sidan spegeln stirrar jag tillbaka. Blek. Jag är där. Det är jag. Jag häller upp ett glas vin. Häller upp ett bad. Undviker att titta genom fönstret. Önskar. Önskar att någon var där att hålla om mig. Var är han? Var är han? Varför är han inte hemma? Varför är han inte hemma idag när barnen var där? Jag klär av mig kläderna och lägger mig i det skållheta badet. Ligger med huvudet under vattnet, bara näsan ovanför ytan. Ligger tills kylan börjar krypa och lugnet lägga sig. Jag fick en boll i huvudet. Den måste ha slagit mig hårt. Jag är inte galen. Det är sådant som händer. Jag fick bara en boll i huvudet.

När min sambo kommer hem. Står lunchen på bordet. Han har fått jobba över sitt nattpass, kaos på jobbet. Slänger i sig pasta carbonnara och går och lägger sig. Jag är på väg att berätta om barnen men hejdar mig. Jag fick en boll i huvudet idag. Jag överreagerade. Det var bara en boll.

Jag vaknar på natten av skrik, tjut och skratt. Vem fan låter sina ungar vara ute så här sent? Vårt hus är väldigt lyhört. Men min sambo sover genom allt. Han har en tredagarsledighet och anpassar sin dygnsrytm direkt till det normala. Jag vet inte hur han gör. Nu sover han som en stock. Skrik och stoj. Jävla ungdjävlar, jag tar morgonrocken, det är varma sommarnätter ännu, trotts att det nu är mitten på september. Ovanligt varmt. Jag går ut på balkongen. Det är becksvart ute, nätterna är inte lika ljusa som i somras. Inte klockan två. Trots att det fortfarande är varm. Genom mörkret skymtar jag skuggor där ute. Åtta våningar ner. Hur kan de leka så högljutt? Här står jag i bara morgonrocken. Vad ska jag göra? Jag kan inte skrika ner till ungarna, antingen hör de inte eller så väcker jag väl hela huset. Jag går in och stänger. Tassar ut i köket och dricker ett glas vatten. Det är ljummet. Allt är ljummet. Det blir väl öronproppar i natt med. Jag är lättväckt. Så är det bara. Min sambo kan sova en evighet. Genom allt. Även grannar som borrar om mornarna. Han behöver sin sömn. Han jobbar konstiga tider. Men han har väl lärt sig antar jag. Jobbar man på natten måste man lära sig sova på dagarna. Sova genom grannarnas oljud. I ett lyhört hus. Det är lyhört. Mannen ovanför vankar runt med käpp dagarna i ända. Grannarna vägg i vägg har högljutt sex, helst runt middagstid. Helst i badrummet som ligger bredvid vårt. Jag spionerar inte på grannarna. Inte medvetet. Det är oundvikligt. Men ingen har barn. Jag vet att ingen har barn. Vem är så oansvarig att de låter sina barn leka ute på ängen klockan 2 på morgonen? Dödens äng. Alla vet att den heter så. Är de inte rädda? När jag var liten kunde ett sådant öknamn skrämma slag på mig. Barn är så bra på att egga varandra. De berättar läskiga sagor och skrämmer upp varandra. Jag minns den gamla tanten som bodde i mitt hus när jag var liten. Alla barn på gården visste att hon åt barn. Vi var helt övertygade. Stackars tant. Otaliga gånger fick hon sina rutor krossade av pojkarna eller blev offer för mina vattenballonger. Men vem låter sina ungar vara ute så här dags? Öronpropparna är i. Snart sover jag. Men tankarna mal.

Jag vaknar sömndrucken med en bricka i knät. Min sambo har kommit med frukost på sängen. Vi äter den. Han äter mest. Jag äter bara lite. Sedan älskar vi. Det är sällan vi gör det nu för tiden. Allt som oftast jobbar vi om varandra. Allt som oftast har jag den röda veckan. Då får ingen närma sig mig. Det har han lärt sig. Jag blir som en igelkott som fäller ut mina taggar. Även nu, efter nio år tillsammans får han inte närma sig mig. Inte då. Han vet inte att den röda veckan inte finns, inte uppenbarar sig. Bara som en tanke. I mitt huvud. Det är blod och död. Men idag mår jag bättre. Idag älskar vi, sedan badar vi tillsammans. De är bra de dagarna. Då han är ledig och kan se mig. Bara mig. Jag går inte ut idag. Min sambo handlar pizza. Vi äter och ser en film. Wings of Desire av Wim Wenders. Det är en sorglig film om olycklig kärlek. En ängel som förälskar sig i en trapetsdansös. Hon är människa, hon är ensam, han är ängel. Han kan läsa människornas tankar. Hon kan inte se honom. Ingen kan se honom utom barnen. Så han hoppar, han dör för henne och blir människa. Som människa kan han känna smärta, smak och se färger. Han träfar sin kärlek till slut på en bar. De hälsar på varandra. Igenkännande. Som gamla vänner. Sedan är filmen slut. Jag vet inte om jag tycker att filmen slutar lyckligt. Alla i filmen är olyckliga. Jag känner mig tom. Jag känner igen mig i henne, den ensamma trapetsdansösen. Jag känner igen mig i honom, betraktaren, som ingen kan se. Filmen lämnar mig i en känsla av tomhet. Det känns så ibland. Väldigt ofta. Som om ingen kan se mig. ”Ingen utom barnen” Det slår mig plötsligt. Jag ser dem. Men kan de se mig? Det känns som att det är viktigt. Jag vet inte varför. Allt har varit så upp och ner. Allt är så upp och ner. Bollen här om dagen. Det var ingen där. Plötsligt är jag övertygad, trotts att jag intalat mig själv gång på gång att det bara var inbillning. Att jag fick ett slag i huvudet. Men jag vet ju det. Det var ingen där. Jag är säker. Min sambo kysser min hals, händerna under min tröja. Men jag har blivit en taggig igelkott igen. Jag kan inte vara med honom nu. Kan inte, men borde. Måste. Jag korkar upp en flaska vin. Jag måste tänka på annat nu. Jag måste vara här. Jag korkar upp en flaska vin. Vi dricker det i vardagsrummet han i min fåtölj, jag i hans, med ryggen mot fönstret. Taggarna lugnar sig, drar sig tillbaka. Jag är människa igen. Full och dum. Levande men tanklös.

Det har gått några dagar. Min sambo jobbar och jag har persiennerna nerdragna. Jag har inte gått ut nu på 4 dagar. Inte ens för att handla. Jag måste handla. Vi har nästan ingenting att äta. Jag har sagt att jag varit sjuk, att jag inte orkat gå ut. Min sambo handlade lite frukostmat igår på väg hem från jobbet. Idag måste jag handla. Han sover redan. Han kom hem och jag sov. Jag vaknade och han sov. Jag har sjukskrivit mig från jobbet veckan ut. Influensa heter det. Jag borde inte synas ute ifall någon kollega råkar se mig. Men jag måste handla mat. Min sambo jobbar natt. De vet det. Jag ser mig i spegeln. Jag ser blek och sjuk ut som det är. Osminkad tovig i håret. Skulle de se mig skulle de nog inte ifrågasätta min skörhet, min sjukhet. Jag måste handla. Men jag vill inte gå ut. Jag måste handla. Jag tar på mig skor och jacka. Kliver ut genom dörren, in i hissen, bottenvåningen. Ut genom porten. I min plötsliga bestämdhet att handla hade jag nästan glömt varför jag varit innestängd i fyra dagar. Barnen. Jag håller på att bli galen. Men de syns inte till. Tack och lov. Kanske är de i skolan i alla fall. Jag handlar. Möter ingen jag känner. Känner mig sjuk och främmande inför omvärlden. Inför människorna. Att det finns så mycket människor i en så liten stad. Jag har varit strandsatt i vår lägenhet i fyra dagar. Min öde ö. Livet går vidare. Folk i mataffären handlar som om ingenting hänt. Jag är osynlig. Jag borde skärpa mig. Ta mig i kragen. Jag kan inte stänga in mig i all evighet. Jag borde skärpa mig. Jag måste skärpa mig. På väg ut ur affären är jag en millimeter från att snubbla över någonting. En fotboll. Trotts att det är så mycket människor i mataffären är det inte mycket folk ute på gatan. Någon ute med sin hund. Två tanter på promenad. Inge barn. Jag tittar på fotbollen framför mig. Jag fick den i alla fall inte i huvudet den här gången. Men vems boll är det? Jag ser på den i några sekunder. Bestämmer mig. Jag skall ta tjuren vid hornen. Tar bollen under armen. Bin lediga arm utan matkasse. Går hemåt. För tjugo minuter sedan när jag lämnade hemmet var ängen tom. Nu är barnen där. De leker. Men ingen sparkar boll. Jag ställer ner mina matkassar utanför porten. Tar bollen och går ut på ängen, fram till en pojke. ”Är det din boll?” Pojken vänder sig om och skrattar åt mig. Han säger ingenting. Han bara skrattar. Sedan rycker han bollen ur mina händer och springer. ”Hallå!? Är det din boll? Du kan väl i alla fall säga tack?” Jag ropar efter honom. Men han svarar inte. Vänder sig inte om. Springer till de andra barnen tjugo meter bort och de börjar leka igen. Jag suckar. Går tillbaka till mina matkassar och går in i porten. I hissen slår det mig. Borde inte barnen vara i skolan? Vart var de alldeles nyss? Det var inga barn på ängen när jag gick hemifrån. Pojken som tog bollen såg ut at vara åtminstone tio. Varför var han inte i skolan? De andra barnen verkade vara i ungefär samma ålder. Definitivt skolålder. Det irriterade mig. Vilka föräldrar var så ansvarslösa att de inte såg till att deras barn var i skolan? En tisdag. Och att låta sina barn vara ute och leka klockan två på natten… Ansvarslöst. Jag måste ta ett snack med deras föräldrar. Men det bor inga föräldrar i mitt hus. Inga barn heller. Vems är barnen?

Jag sätter mig på balkongen. Häller upp en ljummen folköl. Tar en cigarett. Det var länge sedan jag rökte sist. Två år nu. Jag köpte cigaretter i affären. Ingen bra idé. Men jag orkar inte bry mig. Det är som om jag tänker bättre med pinnen mellan fingrarna. Blir lugnare. Samlar mina tankar. Som att det är det som fattats mig. Därför allt har varit upp och ner. Jag tar djupa bloss. Hostar inte ens. Trotts att det var länge sedan sist vi sågs. Min cigarettvän och jag. Barnen leker. De springer och springer. Blir aldrig andfådda. De stannar aldrig. Hur gör de för att aldrig bli andfådda? De är barn. Barn kan leka hur länge som helst. Springa hur långt som helst. Hela världen är en lekplats. Hela världen. Och ängen. Dödens äng.

Jag har dödat ett barn. Hur det hände vet jag inte. Hur man kan göra någonting sådant vet jag inte. Men jag har gjort det förr. Hade jag åkt in till sjukhuset tidigare kanske mitt barn hade levt idag. Jag dödade mitt barn. Och jag har dödat ett till. Jag minns bara kniven och barnen som sprang. Kniven. Varför skulle jag ha med mig den? Har jag blivit så paranoid. Jag har börjat ta med mig den överallt. Utifall att. Jag högg. Och högg. Och högg. Jag minns inte hur många gånger jag högg och hur länge. Men det svartnade. Jag minns barnen. De sprang. De skrek inte ens. Allt var tyst. De bara sprang. En liten pojke. Blodig. Död i mina armar. Jag har dödat ett barn. Ett barn har dött i mina armar. Paniken. Det var kväll. Min sambo var redan på jobbet. Någon skulle se. Någon skulle veta. Barnen skulle skvallra. Någon skulle se. Jag släpade in pojken i en buske. Björnbärsbuskarna. Rev mig. Mera blod. Hela jag. Jag ser bara blod. Upp till lägenheten. Slänga av kläderna, duscha, skrubba. Kläderna i en påse, Ner i sopnedkastet. Svarta sopsäckar. Jag behöver svarta sopsäckar. Jag hittar svarta sopsäckar. Rena kläder. Inte vita. Svart som natten. Ryggsäcken. Svarta sopsäckar. Jag går ner. Han ligger kvar i busken. Blodig. Han ser mindre ut nu. Yngre. Liksom tanig och mager. Så oskyldig. Nästan sovandes. Jag har dödat honom. Nu måste jag fullfölja det. Tänka som en mördare. Måste göra mig av med mitt offer. Ingen får se mig. Ingen får binda mig till dådet. Han är liten. Han rymmer i en sopsäck. Jag kan bära honom utan problem. Jag är inte rädd längre. Jag har dödat ett barn och jag kan göra vad som helst. Jag klarar vad som helst. Jag är inte rädd längre. Jag tar mitt barn över axeln. Mitt döda barn i sin grav av sopsäckar. Det är mörkt ute och folktomt. Ingen ser mig. Jag går över ängen. Det är inga barn här nu. Det är blodspår i gräset. Med det ser ut som om det skall regna. Jag är inte rädd längre. Jag går och går tills jag kommer djupt in i skogen till skön. Här badar barnen om somrarna. Men inte nu. Det är höst och börjar bli kallare. Barnen går i skolan och får inte längre vara ute sent om kvällarna. Bara barnen på ängen. Men inte nu längre.

Fortsättning följer...